Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen. 

Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven. 

Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal.

Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort. 

Och nu ska jag flytta till en etta i stan, centralt. Jag som avskytt stan, inte beger mig dit mer än nödvändigt. 

Men det är nära tågstationen vilket är bra. Och busstation så en vän får närmre när hen hälsar på mig. Avstånden i stan är inte speciellt stora. Jag kan fortfarande cykla eller gå till mitt kära Ekensberg om jag vill.

Men undrar när, när ska allt bli bra?

Blir allt nånsin bra? 

Eller är det både och, både förväntan och sorg?