Etta i syslöjd

Nu förstår jag varför jag fick en etta i syslöjd. Även om jag personligen kan tycka att läraren också har ett ansvar för att nå fram till alla elever, vara pedagogisk. Men lärarinnan i syslöjd var den enda jag vågade vara upprorisk och tjurig emot under skoltiden. Och hon avskydde mig, det kände jag tydligt. Förstod inte alls att en tonårsflicka kan ha mycket att bära och därför inte är närvarande mentalt, även om jag var det rent fysiskt. I alla fall till andra terminen av åttonde klass, då jag gjorde revolt och började skolka, umgås med äldre killar som rökte hasch osv osv. Min väg utför. Och ingen såg.


Hon straffade mig, och jag svarade tillbaka genom butterhet, ointresse av ämnet. Hur skulle jag ha ro att bry mig om hur man fäster tråden i en symaskinsnål eller alla omvägar den måste lindas för att maskinen ska fungera, med det kaos jag rymde ~ eller inte rymde ~ inom mig? 

Inget av detta förstod hon. Men nu när jag sitter och försöker sy en sportbehå av en tröja, och inser att jag inte kommer att lyckas, minns jag känslan av uppgivenhet igen men även en sund protest. Jag kan famna den flickan som var jag. Jag kan förlåta henne. Även syslöjdslärarinnan skänker jag en försonande tanke, för jag tror man mår bättre av att försöka förstå andra människor. Det kunde jag inte då men idag kan jag kanske det. 

I alla fall blev det inget av sportbehån jag tänkte knåpa ihop, en sönderklippt tröja är resultatet. Haha. Jag får vira en av mammas alla färgglada sjalar runt brösten innan jag har råd att köpa en ny behå. Om jag har någon sjal kvar, det vill säga. Har ju rensat friskt även i min garderob, tänker på alla tajta linnen, västar och jackor jag kunnat ha nu som stöd för min nyopererade byst (om allting går vägen, det vill säga) men som förhoppningsvis kommit till glädje hos någon annan.  

Om exakt en vecka vid samma klockslag är jag strax framme på centralstationen i Linköping, med bultande hjärta, kissnödig av nervositet. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Studieresan

Ett minne från detta jordeliv som ploppar upp i medvetandet är hur jag en vacker dag för flera år sedan följde med på studieresa med jobbet till Norrköping. Ja om man kan kalla det jobb, det är inget lönearbete, utan frivillig.  Längst fram i bussen satt vår föreståndare och pratade med busschauffören. Jag satt ganska långt fram och plötsligt såg jag ett rådjur ligga på motorvägen, vi var snabbt förbi och därframme fortsatte G att prata med busschaffisen som inget hänt. Inte heller verkade de höra min klagan, mitt jämmer. Hon där är överkänslig, ja lite konstig, det visste han ju. Att inte äta kött och värna om djuren är inte kristet, det står dessutom nånstans i Bibeln att det är en villolära och hedniskt att vägra äta kött, enligt vissa kyrkokrista som 1. Tror att Jesus är Gud, 2.Anser att människan är skapelsens krona och står över alla andra levande väsen. Av någon konstig anledning. Dessutom har gud mänskliga egenskaper, han känner vrede, svartsjuka, hämndlust, blodtörst och g...
Läs mer