Explant

Jag hittade hit, till en egen blogg! 
Äntligen. Har ju tänkt i hundra år minst att jag vill börja skriva dagbok. Detta är ju nutidens dagboksform, att skriva inte för sig själv utan så alla kan läsa. Vilka nu alla är, för det kanske inte är någon som vill läsa just min blogg.


Det jag nu kanske framförallt vill berätta om är min resa mot att ta ut silikonimplantat som jag burit på i tjugoett år, så kallad explant.
Det är något jag verkligen önskar göra, men det handlar även om ekonomin för min del då jag knappast badar i pengar. Men nog skulle min hälsa vara värd femton tusen när en halvt uppäten smörgås nyligen inbringade flera miljoner på auktion, för att en kändis tuggat på den (jag vet inte ens vem denne kändis är).

Nu undersöker jag olika möjligheter, och det billigaste alternativet är att ta ut implantat med lokalbedövning. Det är vanligtvis ett enkelt ingrepp vad jag förstått, men inget man kan göra hemma själv även om det ibland känns som enda alternativet. I nuläget har jag dock inte så mycket pengar som behövs, men så finns det heller ingen tid förrän tidigast i augusti. Jag har även frågat min läkare på vårdcentralen om jag kan få hjälp via landstinget. Han tyckte det eftersom jag har problem med bl a axlarna, men det måste först godkännas även av kirurgen fick jag sedan veta. Upp som en sol ner som en pannkaka. Jag måste onekligen jobba med mitt tålamod, och är kanske inte så annorlunda mot förr, som jag inbillar mig... Har jag burit omkring dessa giftpåsar i tjugoett eller tjugotvå år, så kan jag nog bära dem i ett halvår eller år till. Jag är en annan människa idag än den osäkra och relativt unga kvinna som trodde lyckan bestod i att ha stora bröst. 

Det finns de som ifrågasatt varför jag vill ta bort mina silikonimplantat. "Var glad istället om män tittar på dina bröst på badstranden" sa en som-inte-fattat-poängen. Det var ändå någon jag till en början högaktade. Han hade läst Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarzcuk, hur många män jag träffat skulle göra det?! Men bara för man är fantastisk på ett sätt, behöver man inte vara det på andra. Jag är en förlåtande person, eftersom jag själv önskar bli förlåten ~ men kanske för mycket. Min gräns går ändå nånstans och det är vid sexistiska uttalanden och handlingar. Jag tolererar inte längre sånt. Jag är värd mer.

 Jag har hittat hem i mig själv, äntligen...

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Studieresan

Ett minne från detta jordeliv som ploppar upp i medvetandet är hur jag en vacker dag för flera år sedan följde med på studieresa med jobbet till Norrköping. Ja om man kan kalla det jobb, det är inget lönearbete, utan frivillig.  Längst fram i bussen satt vår föreståndare och pratade med busschauffören. Jag satt ganska långt fram och plötsligt såg jag ett rådjur ligga på motorvägen, vi var snabbt förbi och därframme fortsatte G att prata med busschaffisen som inget hänt. Inte heller verkade de höra min klagan, mitt jämmer. Hon där är överkänslig, ja lite konstig, det visste han ju. Att inte äta kött och värna om djuren är inte kristet, det står dessutom nånstans i Bibeln att det är en villolära och hedniskt att vägra äta kött, enligt vissa kyrkokrista som 1. Tror att Jesus är Gud, 2.Anser att människan är skapelsens krona och står över alla andra levande väsen. Av någon konstig anledning. Dessutom har gud mänskliga egenskaper, han känner vrede, svartsjuka, hämndlust, blodtörst och g...
Läs mer