Tacksamhetsskuld

Lyckades norpa en tvättid som ingen nyttjade, innan min uppsatta tvättid på lördag. Med djur i hemmet blir det en hel del smutstvätt, särskilt kaninerna, riktigt rumsrena är de tyvärr inte eftersom jag fortfarande inte kan låta bli att mata dem även utanför toa- och matlådan. De bajsar och kissar ju där de äter. Det är det här med gränssättning som jag har svårt för, så det är kanske tur att jag inte har egna barn. Även om djuren är mina barn, och det till och med var en bekant/vän (vet inte hur jag ska definiera honom) som nyligen gratulerade mig på Mors Dag!

Nu är det mycket som rör sig i huvudet. Hade inte fått utskrift för Hälsodeklaration på posten, när jag skrev och frågade verkade My inte alls komma ihåg att hon lovat det och jag ville inte påpeka det för henne heller. Ringde Öppen Hand och pratade med Marita, som jag brukar stå i kassan med. Hon är så hjälpsam och tillmötesgående, och lyssnade uppmärksamt på mig i telefon. Jag sa att det är svårare att fråga Gabriel (chefen) än henne, att jag har svårt att be om hjälp. Varför har du det? frågade hon intresserad. Jag hade också det förut, sa hon, men inte nu länge. Då kände jag att det faktiskt finns mänsklighet också, inte bara "dit och hjälpa till". Det får finnas utrymme för samtal, förtroenden, sårbarhet. Men jag måste ändå kontakta G för att fråga om utskrifter, det är han som har skrivare på sitt kontor. Så jag svalde stoltheten (den lilla jag har) och messade min fråga. Innan han hann svara fick jag mejl från Plastikakedemin och My igen, att jag kunde fylla i Hälsodeklaration när jag kommit dit på operationsdagen, om jag inte har några allvarliga sjukdomar. Och det hoppas jag att jag inte har. Jag är nog ganska frisk, förutom frusen axel, som blivit mycket bättre nu. 

På tal om att be om hjälp. Den enda jag vet som skulle kunna tänka sig att skjutsa mig tillbaka hem från tågstationen på kvällen, för att jag kanske ska kunna slippa ännu en taxiresa när jag inte ens vet hur jag ska klara ekonomin nästa månad, är ju någon som kanske inte ställer upp av ren altruism. Ja, samme person som grattade mig på Mors Dag... 

Nej då promenerar jag hellre hem, om det är möjligt. I annat fall får jag stå ut med att han tror att jag är intresserad av honom, trots att jag förklarat hur det ligger till flera gånger. Och han säger att det är okej, men ändå kommer med insinuationer. Ska man verkligen inte kunna vara vän med en man? Varför ska jag alltid behöva känna det som att jag måste betala tillbaka på ett sätt jag inte vill? Kärlekstörstande förstår jag att man kan vara. Jag har varit det. Misstolkat signaler, fått romantiska eller sexuella känslor för fel person. 

Jag försöker nu förbereda mig så gott det går. Undviker både pasta och socker även om jag inte vet om det gör någon skillnad. Försöker röra på mig mer, mina stela axlar, samtidigt som jag drömmer om en nättare, lättare byst. Vissa kvinnor har inte sett sina egna, naturliga bröst på kanske tio år, läste jag att en plastikkirurg skrev på nätet apropå det förväntade resultatet. Jag har inte sett mina på snart tjugotvå! Nej jag förväntar mig inte att se ut som jag gjorde innan jag förstorade brösten, då jag trodde de var fula fast de i själva verket var vackra. Även om det ena bröstet var större än det andra (det högra, som nu är mindre eftersom kirurgen satte in ett större implantat i det vänstra). Även om jag har stora vårtgårdar och till och med olika stora, vilket även det anses "fult". Kanske även bröstmuskeln som den första kirurgen sa EFTER bröstförstoringen att han klippt itu, är deformerad. Men jag kommer ändå att vara hel igen, med alla mina ärr, därför att jag kommer äntligen att vara jag igen!