Tillbakablick

Nu har det gått nio dagar sedan min explant (uttag av bröstimplantat). Jag är oerhört nöjd över mitt beslut. 

Det var en magisk dag, den tjugoförsta juni, och regnet föll också när jag promenerade tillbaka mot tågstationen efter min operation. Det brukar regna när någon förändring är på gång i mitt liv. 

Jag kände mig genast som mig själv igen. Hur kunde jag inte förstå detta tidigare? Hur kunde jag vara så blind och låta mig styras av andras tyckande?

Idag drog jag bort den sista tejpen och hoppas det inte är för tidigt. Har på sårsalva men såren måste vara helt läkta innan man smörjer med det så jag är lite orolig att jag har för bråttom. Ska se senare hur det ser ut. Kanske får jag tvätta bort sårsalvan igen.

Jag vill säga förlåt till min kropp och dess mikroväsen, som jag ju vet genom Martinus är levande väsen med en livsupplevelse och ett evigt jag. Att operera friska kroppar är något jag egentligen är helt emot. Men jag led av mina implantat då de inte längre representerar något jag står för. Jag fick med mig de hem i en påse och när jag googlade såg jag att tillverkaren är Allergan. Sådana de varnats för. Vet inte om just denna modell var farliga men nu är de i alla fall ute ur min kropp. Tack och lov.

Alla på Plastikakademin var så gulliga och det hjälpte mycket. Bemötande betyder a och o, det skriver jag även om, i en av mina texter/böcker som jag önskar att jag vågade skicka till något förlag en vacker dag. Eller så får jag helt enkelt publicera det här, fast det tråkiga är ju att ingen läser. Jo en person skrev att hen läser min blogg och få blev jag glad! Sedan är jag rädd för bemötandet av *boken* om den mot all förmodan skulle ges ut. Det handlar om känsliga ämnen, men skrivandet och litteraturen tycker jag är en sådan plats bortom detta med dömande, bortom rätt och fel så som den sufiske poeten Rumi beskriver den plats eller äng där vi alla kan mötas.