Att släppa taget

När det känns som svårast är det som jag inte längre har något kvar att skydda. 

Jo dem vill jag skydda för allt jag äger och har.

Men mig själv. Jag inser nu att det inte finns något att skydda, precis som när Ambres talade genom Sture Johansson, sa:

Ingen kan skada mig längre.

För jag är redan död.

Det finns en befrielse i det uppbrutna, sönderslagna, blottlagda, sargade. 

Bara det av värde, av verklig betydelse, blir tydligt. Allt annat faller bort.

Jag har ingen stolthet kvar att försvara.

Jag står naken och utblottad själsligen.

Det här är jag.

Jag kunde inte bättre.

Men jag vill inget illa, jag vill bättra mig, jag vill kunna ta hand om mina djur!

Jag får inte pengarna att räcka, min hyra är för hög sedan stambytet 2019, jag har gjort mig av med bil och internetuppkoppling på datorn men det räcker inte. Jag röker inte och dricker ytterst sällan. Lever i princip på spagetti, bönor, havregryn, jordnötter. Men jag får det inte att räcka. Djuren behöver vård, jag kunde inte ge Fluffi den hjälp hon behövde, var tvungen att låta henne genomlida natten då hennes tillstånd försämrades och hon knappt kunde andas, men hon ville inte dö, de gav henne spruta efter spruta men hon vägrade ge upp.

Efter femte eller sjätte sprutan slutade hjärtat att slå.

Mitt hjärta också. Men jag måste fortsätta, för deras skull, de som är kvar. Jag har en önskan att ge upp, försvinna för gott, känner mig misslyckad, kanske är jag den minst lämpade egentligen att ha hand om djur. 

Men att släppa taget. Det är det som är så svårt.