Blomma

Om det vore mina kaniner skulle jag ta dem till veterinär akut, blir för mig:

Fy fan så oansvarigt, det är ditt fel om hon dör.

Varför gjorde du inte mer?

Varför GÖR du inte mer?? NU? 

Springer genom elden och över avgrunden för att rädda dem? 

Någon skrev att hon tagit SMS- lån för att ta taxi med sin kanin till djursjukhuset. Det blir billigare än om jag kommer hem till dig, sa distriksveterinären i telefon. Jag tar mer per mil än taxi. Varför, ville jag fråga, är det inte DJUREN det handlar om, kan de rå för om deras matte eller husse inte har tillräckligt med pengar? Badar i pengar skulle jag nog säga. För det är vad man måste, om man ska ha råd att älska djur.

Ja det blir billigare för dig att ta en taxi till Stockholm och ett djursjukhus med akut mottagning dygnet runt, än att jag kommer hem till dig. Sa distriksveterinären. Och "det är billigare än att ha bil". Är det sant? När taxi två kilometer från Runebergsgatan till Evidensia Djurkliniken eller Vettris kostar omkring hundra, enkel resa? Vad kostar då inte drygt tjugo mil tur och retur? Om jag är snål? Om jag inte vill göra PRECIS ALLT OCH LITE TILL för mina älskade djur? Nej. Jag bryr mig inte om pengar! Jag räknar och håller inte hårt om varenda krona på mitt konto, men det är snart tomt, det töms snabbt, veterinärvård är ett stort svart hål i rymden. Och jag är rädd. Rädd att stå utan pengar till deras mat, till hyran. Rädd att inte veta var min gräns går, mellan förnuft och oförnuft eller galenskap. För pengar är viktigt i denna värld för att överleva, viktigast verkar det som.

Om jag kunde förskona dem från all smärta och allt lidande skulle jag göra det. Ibland känns det som att döden är det enda som är barmhärtigt i denna värld. Trots att livet är det vackraste av allt att få uppleva, smaka. Jag kände det igår kväll när jag gick till Kronhallen för att köpa banan, morotspure och ananasjuice till matvägrande Blomma, och såklart Maggans favoritmat. Jag brukar inte ge mig ut på kvällen men nu, mitt i all trasighet och oro över Happy och plötsligt även Blomma, kände jag hur det egentligen borde vara. Livet, levande. Vinden därute, att gå utanför sin dörr, ha ett mål. En livsuppgift. Ett sammanhang. Jag orkade inte möta andra människors ögon eller blickar, som de berusade och pratglada två männen i affären, och ångrade det lite, de behöver också kärlek och uppskattning, och de elaka, deras elakhet biter inte längre på mig. 

Jag försöker skydda mig från livet men så bryter det in med full kraft. Och jag vill leva. Jag vill inte heller se mina djur plågas och dö, för att jag inte har råd att ta mig till veterinär akut, i en gudsförgäten håla som heter Nyköping och som saknar ett nattöppet djursjukhus. Varför? Jaa, det skulle KOSTA SÅ MYCKET PENGAR att ha jour, ännu mer än det kostar idag, såklart. Det är ju det. Men djuren har inga pengar och var finns era HJÄRTAN? Det är mitt ansvar som djurägare, får jag till svar, har man inte råd att ha djur och ge dem hjälp när de blir akut sjuka ska man inte ha dem. Nej det är lätt att säga. Tänk om jag en dag skulle klara av att tänka så. Jag kan inte. Jag inser mina begränsningar. Vad skulle jag då ha att leva för?

Jag har stödmatat Blomma hela natten med Critical Care, och det har stressat henne ännu mer. Men magstopp på kaniner är ett livshotande tillstånd. Jag var tvungen. Jag är tvungen. Klockan kvart i tre ska vi till Vettris, först var det tänkt att Happy skulle åka dit för sin kaninsnuva men nu är det även Blomma. Hela mitt liv har jag känt denna oro, att plötsligt händer det fruktansvärda, man måste packa resväskan / djurens transportburar och fly. Fly från döden till ett okänt. För jag tror inte, vill inte tro på döden som en slutstation, men livet som bråkar och härjar emellan, är plågsamt och emellanåt underbart.