Hymn till en död kanin

Hymn till en död kanin

Två ordspråk kommer för mig: 

Sorgen är kärlekens pris 

Hjärtat har motiv förnuftet inte känner till

Längre ner på gatan äpplen i en kartong 

Bär med mig några hem

Äpple var det godaste du visste 

Sorgen knivskarp, nakna

Alla ord.

Man får gråta sa djursjukvårdaren på sjungande finlandssvenska, man får gråta över en kanin.

Är man inte ledsen när ett djur dör ska man inte ha djur. Förbi svindlar återigen tanken på kvinnan som slaktar och äter sina kaniner; hur hon sa, likt seriemördaren: Första gången var det svårt, jag våndades hela natten innan. Sedan blev det lättare för var gång och nu är det inte svårt alls.

Att ta ett liv.

Jag sörjer, och lyckliga är de som inte har en aning om hur det är att älska djur, att bära denna börda, detta ansvar, veta att en dag måste jag ta ett tungt beslut. Lyckliga är de som inget vet. Men de känner heller inte till lyckan, varenda morgons tacksamhet över att de ännu är friska, vid liv. Tills den dagen, som är idag. 

En doft, en känsla... Jag kände hennes doft, så varm och ljuvlig, när jag satt och försökte bearbeta allt som hänt det senaste dygnet. Kanske var det ett tecken på att hon var närvarande. Kanske bara min egen hågkomst, mina sinnesintryck.

Det är så sant att man till fullo inser vidden av sin kärlek när någon är borta. Först då.

Och det är såna här stunder man önskar att man inte var ensam.

Jag grävde hennes grav med en soppslev och bara händerna, ensam som när jag begravde Doris. Vad har jag för val? Köpa en spade, kanske. Men just nu kan jag inte tänka så rationellt (kanske inte annars heller). 

Jag la ner hennes kalla stela livlösa kropp i jordens famn, solen lyste ovanför berget, genom trädkronan. Där skuttade Lillan en gång rusig av glädje, av den frihet hon inte vetat vad det var, medan kopplet drog i henne för jag kunde inte hänga med i hennes takt och jag kunde inte släppa taget, fast det gjorde jag.

Döden är inte det värsta som kan hända. De orden kommer för mig igen. Nej, lidandet är det värsta, plågorna. När du kippade efter andan genom att gapa, trots att kaniner inte kan andas genom munnen utan enbart nosborrarna. De som var igentäppta trots att jag störtat till apoteket i elfte timmen, strax innan stängningsdags, köpt sugpropp och nässpray för spädbarn. "För små sötnosar". Mannen före mig i kön ägnade expediten lång tid, hans barn var förkylt, jag har också ett sjukt barn ville jag säga och prognosen är mycket mindre god, hon har mindre chans att klara sig, att överleva, men de skulle inte förstå. 

Jag vet inte vad det var som dödade henne, var som fick bakterien att besegra hennes immunförsvar. Om det var den rekordvarma sommaren, orsakad av klimatförändringarna, av människans girighet och ignorans fast vissa vill hävda att det är en lögn så att de slipper ta ansvar, förändra sitt leverne, eller bullret utanför, konstant. De bygger nytt, det är ett ständigt slamrande och dånande. Kaniner kan dö av stress. Jag har mycket av kaninens sinnelag i mig och trivs egentligen inte alls att bo mitt i detta tumult. Att flytta är också en omställning som kan utlösa sjukdomar hos en känslig kanin. 

Han älskar ingen mindre

och han älskar alla mer

Han bara älskar

Nu är han ensam efter att återigen ha förlorat sin livskamrat. Först Flora, efter att sakta ha närmat sig varandra, den kärleken var obeskrivlig. Hon hade aldrig blivit älskad förut, utom av Lillan, men Lillan hade tytt sig till mamma Doris. Flora var mobbad och fick bo ensam, bakom ett staket i det som var mitt föredetta sovrum. Sedan började jag sakta vänja dem vid varandra, de fick vistas i varandras revir, och Flora hoppade in och satte sig i buren på Happys hus. Så satte han sig där också. 

Flora fick kolik, jag utfodrade dem felaktigt då, den dagen hade hon fått vitkål. Hon kom till veterinären, det var dragit och kyligt i väntrummet, dörren stod öppen ut, hundar skällde. Hon var rädd. Hon behandlades men hemma igen trodde jag att hennes tillstånd försämrats då jag hörde magen kurra. I efterhand har jag förstått att det kanske var tvärtom. I panik åkte jag tillbaka till Vettris innan stängningsdags. Bad dem låta henne somna in, för att hon skulle slippa dö i fruktansvärda plågor som Hasse och Humle.

Sedan var Happy tillsammans med Doris och Lillan, och Fluffi, som accepterats av gänget. Fluffi var ju den jag från början tänkt att Happy skulle vara med, men han accepterade henne inte då. Sedan blev hon hans käraste.

Lillan fick en nervsjukdom, en morgon lutade hennes huvud, hon var sned i hela kroppen, det var helg såklart, fick åka till Distriktsveterinärerna som är de enda med helgjour i Nyköping. Att åka till Stockholm och kaninkunnig veterinär/dygnet runt-öppen och välutrustad klinik är en omöjlighet utan bil och mycket pengar.

Hon fick somna in, jag vet än idag inte om det var rätt eller fel, om jag kunnat gjort annorlunda. De skuldkänslorna plågar mig, även då det gäller mina andra djur. Jag älskar dem mer än jag har ekonomisk möjlighet att hjälpa.

Doris upptäckte jag alldeles försent att hon hade långt gången cancer. Älskade Doddo, ja jag älskar dem alla lika mycket, som en mor sina barn!

Januari 2017. 

Vilket ord använder du oftast? 

Facebook svarade:

Fluffi.

Tog tåget till Västerås för att hämta dig. Du satt i en kartong och hoppade inte ut bland alla människor och all trafik. Det var nattsvart ute. Kanske var det på den kalla perrongen då det var tågbyte som du fick kaninsnuva, jag la min jacka över transportburen för att skydda dig. Jag ville skydda dig från allt, men det kunde jag inte.

Hon är borta. Det är allt han vet.

Inte varför.

Jag är ingen predator, vill jag säga men hur ska han veta? Att det inte var jag som tog henne. Och de före. Eller att han står på tur.

Han vänder sig bort från mig när jag kommer med gurka. Nafsar i min hand som försökte stryka över pälsen hon tvättade ren. Bort, säger han och jag respekterar. Kanske var det ändå jag, som var otillräcklig. Hade jag haft alla pengar i världen skulle kanske Fluffi kunnat få vård. Syrgas över natten på ett djursjukhus i Stockholm. Antibiotika. Kanske. Det vet jag inte. Jag har tänkt att jag måste acceptera, låta dem somna in när de blir svårt sjuka. Men det är lättare sagt än gjort. Deras liv är oersättliga och värdefulla, de är någon och inte något, de är mina barn.

Mat och kärlek, mat och förödande sorg

Har för mig alltid varit intimt sammankopplade

Hur tydligt blir det inte nu

När Fluffi var den som kom stormande

Så fort jag öppnade kylskåpsdörren

Happy följde efter henne.

Nu håller han sig för sig själv i vardagsrummet

Ingen kommer rusande

Ingen väntar under sängen

Eller dörrposten

Det är stilla, tyst

En fruktansvärd tystnad och stillhet.

Happy. Det är hans ensamhet som gör ont i mig nu.  

Sorgen är död man måste genomleva.