Förlåt

Jag är förkrossad.
För ett par timmar sedan låg hon livlös i sin bur.
Jag hade placerat henne i buren bara någon timme tidigare för jag trodde hon kanske skulle känna sig tryggare där. Med burlu kan öppen givetvis. 
Jag hörde henne röra sig häftigt i buren en stund innan och tittade till henne, trodde hon blivit bättre. 
Hon hade ju bajsat nu på morgonen, hon var varm, hennes kropp var varm, öronen.
Jagnhade ännu en gång tvingat i henne Critical Care genom en spruta i munnen. Hon var våt och kall under hakan av vällingen som hon inte ville svälja utan rann ner från mungiporna jag försökte torka bort men det gick inte. Men hon var inte slö i kroppen, hon var varm, hon var visserligen som paralyserad men försökte sedan göra sig loss med full kraft vilket jag tog som ett gott tecken. 

Jag borde ha åkt in som de sa redan igår när jag märkte att hon drog sig undan och inte ville äta. Då är det allvar för kaniner. Jag trodde först hon behövde vila efter allt tumult, miljöbyte, en annan kanin, katten.

Borde tagit SMS- lån och åkt taxi till Norrköping eller Södertälje med henne. Min skuld är stor. Fast hennes före detta matte, som precis skrivit och frågat om de hunnit hälsa mer på varandra, hon och Happy, då hon fick veta, skrev att det är inte ditt fel.

Men Jo. Det är mitt fel. Jag hade kanske kunnat gjort annorlunda. Även om jag inte vet, om hon kunnat räddas. Det var av stress hon dog, tror jag. 

Jag tog hand om henne för att jag trodde att hon skulle få det bra här. Hos mig och framförallt hos Happy. Jag trodde att jag skulle kunna ta hand om henne, men så var det inte.

Jag har lärt en dyrköpt läxa, men det var tyvärr Blomma som fick offra sitt liv. 
Jag kan inte ha fler djur än jag har råd med. Råd att inte bara klara dag för dag, utan även när det händer något. För det gör det.


Nu när jag städar undan hennes plats, slår det mig igen hur fruktansvärt tomt och ödsligt ett hem är utan kaniner. Utan dem. Hur jag fasar inför den där snyggheten, det välstädade och sorgsna hem som jag hade innan dem. Älskade liten jag hade så obeskrivligt gärna velat gå låta känna dig. Bad till gud inatt att hjälp, men visste, att gud inte bönhörde då jag bad att Fluffi skulle bli frisk. Det var jag som för en stund var hennes försyn, hennes skyddsängel, hon lämnades i min vård, och jag övergav henne. Fast jag samtidigt gjorde det jag förmådde göra. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Studieresan

Ett minne från detta jordeliv som ploppar upp i medvetandet är hur jag en vacker dag för flera år sedan följde med på studieresa med jobbet till Norrköping. Ja om man kan kalla det jobb, det är inget lönearbete, utan frivillig.  Längst fram i bussen satt vår föreståndare och pratade med busschauffören. Jag satt ganska långt fram och plötsligt såg jag ett rådjur ligga på motorvägen, vi var snabbt förbi och därframme fortsatte G att prata med busschaffisen som inget hänt. Inte heller verkade de höra min klagan, mitt jämmer. Hon där är överkänslig, ja lite konstig, det visste han ju. Att inte äta kött och värna om djuren är inte kristet, det står dessutom nånstans i Bibeln att det är en villolära och hedniskt att vägra äta kött, enligt vissa kyrkokrista som 1. Tror att Jesus är Gud, 2.Anser att människan är skapelsens krona och står över alla andra levande väsen. Av någon konstig anledning. Dessutom har gud mänskliga egenskaper, han känner vrede, svartsjuka, hämndlust, blodtörst och g...
Läs mer