Tillit

Kanske hela mitt liv har varit en övning i att släppa taget. Jag vill eller kan inte längre avskärma mig helt, blunda, men kan avundas de som gör det. De som anser att alla oönskade djur är någon annans problem. Eller att djur främst är till för vår skull. 

Jag blir glad när jag ser att det finns människor som bryr sig om djur, på riktigt. Bryr de sig om sina egna djur men inte alla, är det ett första steg. Även om jag har svårt att förstå hur man kan tänka så. En slags rasism, fast riktad mot djur. 

Kanske har Calima kommit till någon verklig djurvän, och alla andra jag varit tvungen att släppa taget om, som rest vidare. Jag vill ju tro att redan och livet fortsätter till och med efter det vi kallar döden. 

Det är min bristande tillit till att "allt är mycket gott" (Martinus) som gör mig olycklig. Jag vill inte att NÅGON ska behöva lida. Hur kan jag njuta av den vackra vita snön därute, när jag vet att katter och andra djur fryser ihjäl? Bryr jag mig inte om den stackars mannen som sitter dag ut och dag in utanför Coop då? Jo, det gör jag. Men inte tillräckligt mycket, antar jag. Jag lever i tron att mina resurser är begränsade, min förmåga att hjälpa. Vad som skulle hända om jag fick fullkomlig tillit till Gud/universum vet jag inte. Men tänker på alla gånger jag själv blivit bönhörd och hjälpt. Som nu med ettan jag ska få flytta till, även om det känns vemodigt efter tjugofyra år att lämna min lägenhet på Runebergsgatan. Det var samma vecka som Fars dag jag fick besked. Pappa som köpte min första lägenhet på Pilos väg och sedan på Jupitervägen. Men som jag inte alls förstod att förvalta. Jag har betett mig så ansvarslöst och dåraktigt, pappa, och ställer samma fråga som min mor, strax innan hon fick besked om sin obotliga cancer: Kan jag bli förlåten?