Tjugofyra år av mitt liv

I förrgår kväll följde jag min vän till bussen, och vi gick förbi Borgaregatan. Uppför trapporna till första våningen dit jag ska flytta om en månad -- konstigt att det heter våning 1, när det är en trappa upp. Det fick mig att tro, att lägenheten låg på bottenplan. 

Vi tog även en titt på innergården, listade ut vilken balkong som blir "min". Min första tanke och fråga: Där kan ingen klättra upp, väl?

Denna otrygghet som följer med mig, för ingenting i detta liv är säkert. I natt invaderades byggnaden av beväpnade män, och innan de kommit, när jag bara hört talas om att de var på väg, befann jag mig i ett rum där man hade kaniner, och jag pratade med dem, precis som det finns de som pratar med hundar eller hästar. 

Sedan skildes vi åt i decemberkvällen, och när jag vände hemåt, kom ett stort vemod över mig. Tjugofyra år av mitt liv har jag bott på Runebergsgatan 34. Ingen annanstans har jag stannat så länge. Det är nästan halva mitt liv. Det är strax utanför stadskärnan, genom viadukten under järnvägen och en backe upp. Nära till Ekensbergs friluftsområde som jag älskat från första stund. Minns hur jag hittade dit, det var vinter som nu, djup snö. Cirkeln sluts och den 1/2 när kontraktet sägs upp är det exakt tjugofyra år sedan jag flyttade in, 1/2 1998. Jag var 33 och fattade inte att jag hade hela livet framför mig, att jag kunnat göra något vettigt av det. 

Men det som varit och inte varit vill jag inte sörja. Saknar dock alla som funnits i mitt liv, framförallt djuren, och mina föräldrar. Det är en hel epok som är borta och det blir så tydligt nu. Att släppa taget är både vackert, spännande och vemodigt.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Studieresan

Ett minne från detta jordeliv som ploppar upp i medvetandet är hur jag en vacker dag för flera år sedan följde med på studieresa med jobbet till Norrköping. Ja om man kan kalla det jobb, det är inget lönearbete, utan frivillig.  Längst fram i bussen satt vår föreståndare och pratade med busschauffören. Jag satt ganska långt fram och plötsligt såg jag ett rådjur ligga på motorvägen, vi var snabbt förbi och därframme fortsatte G att prata med busschaffisen som inget hänt. Inte heller verkade de höra min klagan, mitt jämmer. Hon där är överkänslig, ja lite konstig, det visste han ju. Att inte äta kött och värna om djuren är inte kristet, det står dessutom nånstans i Bibeln att det är en villolära och hedniskt att vägra äta kött, enligt vissa kyrkokrista som 1. Tror att Jesus är Gud, 2.Anser att människan är skapelsens krona och står över alla andra levande väsen. Av någon konstig anledning. Dessutom har gud mänskliga egenskaper, han känner vrede, svartsjuka, hämndlust, blodtörst och g...
Läs mer