Drömmar

Drömmar!

Inatt var de överjordiska.

Mardrömmar annars vanligt förekommande i min värld.

Martinus menar att vi vistas på det andliga planet när vi drömmer, delvis frikopplade från vår fysiska kropp. "Den lilla döden".

Och där möter vi andra själar!

Vad som är en produkt av vårt eget undermedvetna kan vara svårt att säga. 

Mötena med de som gått vidare minns vi oftast inte, vad jag förstår. Det skulle skapa en alltför stor längtan dit.

Älskar hur Martinus väver ihop trådarna:

"Alldeles som växten under sin sömn arbetar på utvecklingen av de betingelser som skall göra den medveten på det fysiska planet, så arbetar djuret under sin sömn på de betingelser som skall göra det medvetet i det riktiga människoriket eller den begynnande andliga världen."

Inatt hade jag förunderliga äventyr.

Stod utanför en byggnad och i byggnaden fanns Martinus bostad, där han levt i sitt senaste jordeliv.

Detta är naturligtvis en dröm och har ingen annan koppling till verkligheten än att drömmen/mitt undermedvetna förmedlade något till mig. 

Tänkte när jag vaknade och hade kvar fragmentariska bilder av drömmen att en vän på Facebook något ironiskt brukar kalla Martinus för "den heliga Martinus". 

Martinus är ju inte heller mer helig än någon annan, det betonade han själv. Men han var upplyst. Det är i alla fall vad jag vill tro och kanske senare får veta!

Jag fick tillträde till huset och till Martinus rum. Och när jag stod på tröskeln och såg in i hans sovrum, besjälade jag av något som är lika omöjligt att sätta ord på, som då jag i drömmarna hört änglakörer. Det var en salighet där jag inte kunde stanna, bara få en glimt av. Jag backade ut, förundrad och tacksam över det jag fått uppleva. Kanske endast inbillning, självsuggestion. Men glad att mitt undermedvetna även kan skapa himmelsk musik.

Sen drömde jag om honom, det var han och ändå inte. Först var på väg någon annanstans, ointresserad av mig. Avmätt. Längre bort passerade unga tjejer mot en fest och jag förstod att han ville följa med, ville vara fri. Då blev han istället kärleksfull, någon annan men ändå märkligt bekant. Min Animus, andra halva, den maskulina aspekten av mitt själv?

Jag vill stanna hos dig, sa jag. Inte följa med dem.

Jag vill stanna hos dig också, sa han och omslöt mig med en sådan trygghet som jag nog alltid längtat efter. Och börjar finna i mitt djupaste jag.

Jag längtar efter två armar. Någon annans? Nej, mina egna.