Dumpad
Vilken tur att jag inte svarade ja.
Du är inte den som finns vid min sida när det stormar, det visste jag ju.
Samtidigt som jag förundrats över din trofasthet. Över fyra års tid. Men det handlade om att du inte hade något bättre alternativ.
Och nu. Nu kom min nyckel i ett kuvert på posten. Han skulle ringa och förklara, skrev han i ett sms. Med hjärta. Och att han älskar mig.
Vet ju att älska är något han kan skriva till i princip vem som helst. Detr är fint. Det är så det ska vara. Oavsett om man är oeniga eller skils åt.
Han sa i telefon: jag trodde att du skulle bli bitter och arg. Nej, jag är inte arg för att han vill gå sin väg. Han vill framåt, sa han, och jag talar om det förflutna, han vill inte ha det mörkret.
Minns att jag fanns kvar för honom i hans mörker men det spelar ingen roll.
När han var en belastning fanns jag där.
När jag blir en belastning sticker han.
Om jag blev en "vinnare" kanske kan skulle vilja ha mig igen.
Men jag vill inte ha någon som bara vill finnas här när allt är bra.
Ändå förundrad, över den omtanke han visade då jag brutit armen, hur han ringde varje kväll. Hur han kom hit, till och med köpte tulpaner. Det var olikt honom. Och den ömsinta och omhändertagande sidan hoppas jag att han bär med sig, nästa gång han möter någon.
Nu vet jag att det var inget "bröllop" vi firade. Utan ett avsked.
Hur han bad mig att kyssa hans kind i dörren när han skulle gå.
Inte på mun.
Du sa en sak som jag tänkt mycket på sist vi träffades, sa han i telefon. Att du känner det som att du kanske hindrar mig. Och du har rätt i det!
Det var som en smäll.
Men jag försökte bara ta in vad han ville säga.
Ja, jag är fjorton år äldre än han och har tänkt den tanken ofta. Att han kanske vill ha familj och barn.
Men då, förut, var jag ändå bra att ha. Jag har varit med om det förut. Försörjt eller hjälpt ekonomiskt, sen när han är flygfärdig, då behövs jag inte längre.
Och det är på sätt och vis sunt och bra. Men återigen... Tog jag alltså på mig rollen som mamma.
För de pengarna hade jag kunnat gett mina djur veterinärvård. Gått till tandläkaren. Men sanningen är att jag köpte kärlek.
Jag vill inte längre skuldbelägga. Det var mina egna val.
Och jag vill inte vara bitter. Framför allt vill jag inte hålla kvar någon som vill gå.
Tänker på en bok mamma gav mig: Jag låter dig gå.
Det är mycket svårare att släppa taget om någon man vill skydda.
Mina älskade små. De lärde mig vad kärlek faktiskt är. Att värna. Att vårda.
Men också att släppa taget när man måste.
Jag vill inte flytta någonstans
Jag vill hålla kvar det som var
En dag hoppas jag kunna flyga härifrån
Utan ängslan utan rädsla.
Hittade en hopknycklad bruksanvisning längst ner i köksskåpet när jag skulle leta fram påsen med Affes hundgodis för att ge fåglarna.
Otri-Baby Nässug.
Från den kvällen jag försökte rädda livet på Fluffi. Förgäves.
Och jag gråter över dem, för deras skull. Inte över honom.
Vi har olika längtan, olika drivkrafter.
Fast han sa, flera gånger: "Vi" ska adoptera tio kaniner!
Vi...
Sen hände något, plötsligt.
Han såg mig som ett hinder.
Han såg sina möjligheter, sin nyvunna frihet och sitt ekonomiska oberoende.
Jag hade en föreställning förr att i landet på andra sidan skulle någon möta mig, denne någon var en man. Denne någon var kanske "du".
Ja jag trodde till och med på begrepp som "själsfränder". Nu ser jag att det är mina älskade små jag möter, eller som möter mig, om det finns en värld bortom denna. Det är hos dem mitt hjärta verkligen är. Och jag blir nästan galen av sorg när jag tänker på att Maggan ska försvinna. Hon lever på övertid, fick en dödsdom av veterinären i höstas. Tre gånger ställde jag in, kände att det är inte dags än. Eller är det egoistiskt av mig? Borde hon fått somna, fast där finns livsvilja kvar?
Det är alltid den fråga man ställer sig, innan det är verkligt akut. Som för Happy, även om han gjorde allt för att inte visa att han hade ont.
***
Vänner kan inte göra slut med varandra, sa jag och att jag såg det som att vi haft en djup vänskap i drygt fyra års tid. Som nu alltså är över, eftersom han äntligen har jobb och en framtid. Som han kan utforska, med större självförtroende. Och det vill och hoppas jag, för hans skull!
Minns hur han en gång skrev till mig för han trodde jag ville gå min väg: du vill flyga fri som den vackra själ du är, jag förstår!
Utan rädsla, utan sorg eller försöka hålla kvar. Det sårade mig. Men fick mig även att förstå hur fri han var. Och är.
Idag lyser solen, efter en grå och regnig gårdag, som den ger honom rätt.
Jag är nog mer rädd för det starka ljuset än för det halvmörker jag är van vid, medan han dras till ljuset som en fjäril.
Älskar man någon kan man se den tillsammans med någon annan och glädjas.
Allt annat är egoism.
Förälskelse är egoism, visar Martinus.
Egentligen en form av självkärlek.
"Uppfyll mina behov så älskar jag dig."
***
Vi har väl haft mer än vänskap eller i alla fall något annat, odefinierat. Friends with benefits. Varken tillsammans eller fria. Så bra, sa jag, nu vet jag. Jag är singel, och kan också gå vidare.
Fast någon lust eller längtan efter att dejta har jag inte. Särskilt inte nu, i mitt armod, med bruten arm. Du ser ut som du ska leta pantburkar, skojade han sist vi sågs, och jag undrade om det ändå var det, att jag är trasig, att jag börjar bli gammal, att jag klär mig i gympadojor istället för höga klackar som jag vet att han tänder på.
Om du bara kan älska mig när jag är hel och stark. Inte när jag är trasig och sårad.
Då är det inte kärlek.
I nöd och lust heter det. Vi glömmer det ofta, och tror att förälskelse är lika varaktig som vänskap och kärlek. Men inte kan eller vill jag hindra någon från att gå. Då är det så det ska vara. Många gånger i livet måste vi dö.
Födas åter.
Kommentarer
Skicka en kommentar