Dröm

Jag fick höra att det brann i ett av höghusen och förstod att det var huset där jag bodde på översta våningen i nattens dröm. Nummer 40. Vet inte om det spelar roll att stundande (hoppas jag!) operation är på Brigadgatan 4. Jag hittade inte hem och frågade olika människor jag mötte om vägen. Ingen verkade veta och de pekade åt olika håll. Det rykte långt därborta, ryktet var sant (påminde om kaoset den elfte september 01. Tvillingtornen (mina två bröst?) Jag bara måste hem och rädda djuren, som annars skulle brinna inne! (Stundande världsbrand i mikrokosmos?) Nu befann jag mig i nutid eftersom det var mina ännu levande djur som jag såg för mitt inre, inte de redan hädangångna som annars dyker upp i drömmarnas gränsvärld: katten Maggan och de två kaninerna Happy och Fluffi. De fick inte brinna inne! Jag måste rädda dem ur det brinnande höghuset! Men jag kom aldrig fram, staden och alla dess byggnader med trappor och våningar och korridorer var som en labyrint. Vaknade mitt i natten fylld av fasa, det tog en stund innan jag förstod att det "bara varit en dröm". På morgonen var ju återigen nästan osäker på ifall jag verkligen befann mig här i "trygghet" tillsammans med mina små. Tryggheten är alltid relativ, vad som helst kan hända när som helst, och mina katastrofkänslor följer mig in i drömmen. Jag önskar att världen kunde bli en tryggare plats för ALLA levande väsen ❤️

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Det brinnande huset

Drömde att jag sprang in gång på gång i en brinnande byggnad, som låg inbyggd i ett berg, för att rädda spädbarn. Kvinnor därinne räckte över dem, en och en, i min famn och jag sprang ut till klippavsatsen för att lämna dem vidare till kvinnor därute. Som inte vågade sig in i elden. Jag bar tvungen, kunde inte se någon brinna inne. Frågade människorna inne i byggnaden om där även fanns djur. Finns det kaniner?! Ja men vi bryr om oss människorna, svarade de och såg oförstående på mig. Det sista barnet var bara ett litet knytte, inlindat i en filt, jag såg inte barnets ansikte. Trappan vid utgången var nu borta och jag måste kasta ner barnet i kvinnans famn, en tidigare ovän (vet inte vem) och nu möttes våra blickar i förtroende, hon till och med log. Önskade jag haft mina gympadojor istället för stövlar svåra att springa i. När alla barn var räddade envisades jag igen att få veta var djuren fanns. En man sa: De behöver dödas snabbt för att slippa lida, kan du göra det? Det kunde jag in...
Läs mer

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer