Modeslav eller inte

Tänker på modets svängningar.
Hur vacker i sin oskuldsfullhet hon är, modellen på omslaget till Venusdeltat av Anais Nin. 
Svårt att föreställa mig någon med stora silikontuttar i hennes ställe.
Men det var ändå så det var, så jag trodde det skulle vara. I mitt huvud. 
Jag var påverkad av nittiotalets utvikningsideal. Baywatch, Pamela Anderson, och här hemma i Sverige, systrarna Graaf. För att nämna några "förebilder" för en relativt ung och väldigt osäker tjej.
Hur vacker jag var med mina naturligt små och nätta bröst kan jag se först nu. Jag menar inte att nedvärdera dem med stor byst. Jag kan bara se att det finns fler än ett utseende som är vackert. För mig ser det inte heller klokt ut med injicerade botox-läppar. Men det är en på sätt och vis sinnessjuk industri, som min läkare sa är farlig att ifrågasätta. Och vi går på det. Det är som att vakna upp och se att kejsaren är naken, att all pompa och ståt var en synvilla... Och en tragikomisk sådan. 



Edit: Bilden ska inte vara med men jag vet inte hur jag tar bort den...






Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Studieresan

Ett minne från detta jordeliv som ploppar upp i medvetandet är hur jag en vacker dag för flera år sedan följde med på studieresa med jobbet till Norrköping. Ja om man kan kalla det jobb, det är inget lönearbete, utan frivillig.  Längst fram i bussen satt vår föreståndare och pratade med busschauffören. Jag satt ganska långt fram och plötsligt såg jag ett rådjur ligga på motorvägen, vi var snabbt förbi och därframme fortsatte G att prata med busschaffisen som inget hänt. Inte heller verkade de höra min klagan, mitt jämmer. Hon där är överkänslig, ja lite konstig, det visste han ju. Att inte äta kött och värna om djuren är inte kristet, det står dessutom nånstans i Bibeln att det är en villolära och hedniskt att vägra äta kött, enligt vissa kyrkokrista som 1. Tror att Jesus är Gud, 2.Anser att människan är skapelsens krona och står över alla andra levande väsen. Av någon konstig anledning. Dessutom har gud mänskliga egenskaper, han känner vrede, svartsjuka, hämndlust, blodtörst och g...
Läs mer