Inte ditt jävla Gull

Igår upplevde jag sån stress, och som en klok vän på Facebook förklarade så beror det säkert på allt som varit, oron för djuren, sjukdom och dödsfall. Men ja jag har skuldkänslor över att klara så lite medan andra axlar både arbete, familj med mera... På kvällen hade jag tvättstugan och jag tycker inte om att tvätta på kvällen när det mörknat men fanns ingen annan tvättid. Det blåste hårt utanför. När jag kom ner i tvättstugan öppnades plötsligt dörren inifrån. Där stod han, grannen som erbjöd sin hjälp, envisades tyckte jag, med att måla om strax innan stambytet då jag var rädd för att bli vräkt om hyresvärden skulle se mina kanin-tuggade tapeter. Naturligtvis hjälpte han mig inte enbart av altruistiska skäl, vad trodde jag. Och när jag inte besvarade hans inviter blev han besviken. 


Nu fick jag mer eller mindre en chock när han var inne i tvättstugan på min tvättid, där stod han nästan tandlös i dörröppningen och stirrade på mig. Jag skulle boka tvättid och blev kissnödig, ursäktade han sig. Det är ingen fara! kvittrade jag i vanlig ordning, eftersom jag vill vara artig och till lags och inte såra någon, och var tvungen att tränga mig förbi honom för att komma in i lokalen. Men obehaget dröjde kvar och blev en extra pålagring på den stress som redan byggts upp i mig. Vad gjorde han egentligen därinne? Han hade inte bokat någon tvättid, kunde jag sedan konstatera. Den känslan av intrång, att någon jag inte gett tillträde fingrar på mig, eller mina tillhörigheter, väcker den panik jag burit med mig ett helt liv. Tidigare under dagen hade jag pratat med Gisela, min psykolog, om just detta, som min ilska och mitt i obehag över att bli kallad Gullet av någon jag klargjort för att vi endast är vänner. En annan, modigare person som tar form i mig, som säger: Jag är inte ditt jävla Gull!!


Jag överdriver nog, kanske skulle han verkligen låna toaletten, men han bor ju i porten intill, och varför då stänga dörren in till tvättstugan? Jag försökte skaka av mig händelsen men det kändes olustigt att behöva gå dit igen och hämta tvätten. Fast ingen var där, utom oron och blåsten utanför.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Studieresan

Ett minne från detta jordeliv som ploppar upp i medvetandet är hur jag en vacker dag för flera år sedan följde med på studieresa med jobbet till Norrköping. Ja om man kan kalla det jobb, det är inget lönearbete, utan frivillig.  Längst fram i bussen satt vår föreståndare och pratade med busschauffören. Jag satt ganska långt fram och plötsligt såg jag ett rådjur ligga på motorvägen, vi var snabbt förbi och därframme fortsatte G att prata med busschaffisen som inget hänt. Inte heller verkade de höra min klagan, mitt jämmer. Hon där är överkänslig, ja lite konstig, det visste han ju. Att inte äta kött och värna om djuren är inte kristet, det står dessutom nånstans i Bibeln att det är en villolära och hedniskt att vägra äta kött, enligt vissa kyrkokrista som 1. Tror att Jesus är Gud, 2.Anser att människan är skapelsens krona och står över alla andra levande väsen. Av någon konstig anledning. Dessutom har gud mänskliga egenskaper, han känner vrede, svartsjuka, hämndlust, blodtörst och g...
Läs mer