Väntar på besked

Är spänd av nervositet och vågar inte hoppa in i duschen efter min joggingtur, eftersom jag är rädd att missa telefonsamtal om Gunnar Graflund Fastigheter AB ringer.

Vet inte alls vad de ska säga, ja eller nej, och ovissheten är svår. Besvikelsen blir stor om jag får nej, tyckte det var drömlägenheten.

Vet inte hur jag skulle klara av att bli så glad heller, om jag mot förmodan fick ja, men vågar inte hoppas. 

Igår kväll gick jag äntligen till mammas minneslund vid Allhelgona kyrka. En allé av ljus. Människor samlades framför alla ljus som brann i kvällsmörkret, någon pratade högt till sina avlidna anhöriga. Jag tände också ett ljus, såg upp mot stjärnorna och tänkte att nu bor du ingenstans och överallt, behöver inget husrum eller tak över huvudet. Gråten kunde jag inte hålla tillbaka. Jag gick hemåt och många människor var i rörelse. Så vackert Nyköping är, det finns ändå liv och hopp här. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Allt ska bli bra

Allt ska bli bra, skrev min första (och enda?) pojkvän en gång för mycket längesen på en lapp. Med versaler skrev han det, ja hela meddelandet var skrivet med stora bokstäver. Vilket jag senare läste betyder att man inte kan lita på den personen.  Och det kunde jag inte. Men kan man nånsin det? Vi förändras, ändrar inriktning. Växer ifrån varann, släpper taget. Mina egna svek är så mycket svårare att försonas med idag, än då jag själv upplevde mig övergiven.  Allt ska bli bra. Den meningen genljuder i mig nu, när det återstår knappt en vecka innan jag flyttar härifrån, den plats jag bott I exakt tjugofyra år. Nästan halva mitt liv. Det var på nittiotalet jag flyttade in, trettiotre år ung men trodde redan jag var gammal. Ena stunden ler jag åt det nya som väntar, att få packa väskorna och ge mig iväg. Nästa stund kommer tårarna och känslan av ovisshet. Vad väntar? Jag kände mig hemma här. Trygg. Jordad. Naturen utanför mina vardagsrumfönster och skogen en bit bort.  Och n...
Läs mer

Det brinnande huset

Drömde att jag sprang in gång på gång i en brinnande byggnad, som låg inbyggd i ett berg, för att rädda spädbarn. Kvinnor därinne räckte över dem, en och en, i min famn och jag sprang ut till klippavsatsen för att lämna dem vidare till kvinnor därute. Som inte vågade sig in i elden. Jag bar tvungen, kunde inte se någon brinna inne. Frågade människorna inne i byggnaden om där även fanns djur. Finns det kaniner?! Ja men vi bryr om oss människorna, svarade de och såg oförstående på mig. Det sista barnet var bara ett litet knytte, inlindat i en filt, jag såg inte barnets ansikte. Trappan vid utgången var nu borta och jag måste kasta ner barnet i kvinnans famn, en tidigare ovän (vet inte vem) och nu möttes våra blickar i förtroende, hon till och med log. Önskade jag haft mina gympadojor istället för stövlar svåra att springa i. När alla barn var räddade envisades jag igen att få veta var djuren fanns. En man sa: De behöver dödas snabbt för att slippa lida, kan du göra det? Det kunde jag in...
Läs mer

vill inte glömma

Något av det bästa jag gjort är att operera bort mina silikoninplantat. Det var som att återfinna en del av mitt autentiska jag. Vill inte glömma den känslan. Magisk. En facebookvän blev så arg på mig att hon tog bort mig, när jag först trodde att jag skulle få hjälp ekonomiskt genom sjukvården. Min läkare på vårdcentralen sa ju det, då jag har dokumenterade problem med axlarna, frozen shoulder. Men så blev det inte, och på något sätt klarade jag det ändå.  Nu efter ett drygt år tänker jag sällan på det fantastiska att vara befriad från dessa giftpåsar. Men när jag promenerade tillbaka till tågstationen efteråt, var det som den person jag önskar att jag varit för tjugotre år sedan. Kanske ingen annan såg skillnaden, men jag upplevde den. 
Läs mer